DET FÖRSTA ÅRET 1969

DET FÖRSTA ÅRET 1969


Låt oss få en bild av Kilsviken strax innan Kilsvikens Båtklubb bildades.


Utefter östra stranden längst in i viken låg ett antal småbåtar förtöjda. En del båtägare hade slagit ner en stolpe i strandkanten - andra hade fått ner två stolpar med några plankor emellan för att få någorlunda fäste för båtarna. Den bästa bryggan låg längst in i viken och tillhörde brunnsborrarna Persson. Rune Lindberg hade av hävd egen brygga.


I stort sett var det fritt fram för försigkomna båtägare att i mån av utrymme förse sig med en plats.


På andra sidan viken hade Eriksviks tomtägareförening sin badplats. Norr om denna fanns några bryggplatser som bevakades noga av de tomtägare som ansåg sig ha rätt att disponera mark- och vattenområdet utanför sina fastigheter.


Den östra stranden, med ett vattenområde till knappt midvattens, tillhörde Boo pastorat med Boo församling som övervakande myndighet. Stiftsnämnden i Uppsala ägde den slutliga bestämmanderätten.


I själva verket rådde tveksamhet om vem som ägde bestämma över området eftersom Vägverket disponerade mark för Värmdövägen. Vägverket hävdade att vägbanken inte fick användas som upplagsplats eller för gångtrafik. Denna fråga blev en av knutarna i de många årens processande framöver.


Kilsviken var noga bevakad av de kommunala myndigheterna. Dåliga avlopp från fastigheterna i Eriksvik gjorde att hälsovårdsnämnden i dåvarande Boo kommun fick klagomål från sådana som bodde längre upp i Eriksvik och använde badplatsen samtidigt som de som bodde utefter viken försökte rentvå sig från föroreningarna som flöt ut efter stränderna.


Som ordförande i hälsovårdsnämnden och vice ordförande satt på 60-talet omväxlande Ragnar Dahlgren och Per-Birger Kalldin - båda intressenter i bryggorna på östra stranden.


Hälsovårdsnämnden hade krav på sig att sanera hela viken.


Så fanns också en annan komplikation, nämligen fritidsnämnden i Boo kommun som ville disponera hela viken för olika fritidsaktiviteter.


Ytterligare ett orosmoln dök upp under 60-talet, nämligen att Boo kommun skulle slås samman med Nacka och Saltsjöbaden i början av 70-talet.Booborna kunde då lätt bli överkörda i frågor typ Kilsviken.


 


Med andra ord, här gällde det att smida medans järnet var varmt.


 


Ragnar Dahlgren och Per-Birger Kalldin satt båda i Boo kommunalfullmäktige och dessutom som ledare i hälsovårdsnämnden. Dessutom satt Per-Birger i kyrkorådet, som i princip bestämde över marken.


Båda engagerade sig politiskt hårt för att få en båtklubb etablerad före kommunsammanslagningen.


En sådan klubb bildades också i augusti 1969 med en interimsstyrelse bestående av Ragnar Dahlgren som ordförande, Per-Birger Kalldin som sekreterare och Sören Edestig som kassör. Något sammanträde föregick aldrig detta beslut. I själva verket hade Edestig varken båt eller bryggplats vid det tillfället.


Den 19 september 1969 skickade interimsstyrelsen ut en inbjudan till båtägarna utefter östra stranden om att komma med i en båtklubb.


Den 25 september anmäldes klubben till fritidsnämnden i Boo.


Den 26 november 1969 utsändes kallelse till sammanträde lördagen den 6 december kl. 09.00 år 1969. Detta var den första sammankomsten med flera personer samlade än interimsstyrelsen.


På sammanträdet valdes den första verkliga styrelsen:


 


Ordförande                 Ragnar Dahlgren


Vice ordförande          Gunnar Rejle


Sekreterare                 Per-Birger Kalldin


Kassör                       Sören Edestig


Hamnkapten               Kurt Järforsen


 


Den 14 december sändes en skrivelse till Boo församling med anhållan om att få arrendera området.


Den 12 december 1969 gjordes anmälan om medlemskap till Saltsjöns Båtförbund. Detta var viktigt med hänsyn till försäkringsfrågan.


Fortsättningsvis lämnas ett sammandrag av Sveriges mest. prövade båtklubb, som tidningarna så småningom kom att kalla oss.


 


PRÖVNINGARNAS ÅR 1970 - 1977


Vi gick in i 70-talet med goda föresatser och en förhoppning om glädje och framgång i vårt arbete med den nybildade klubben. Till en början seglade vi i medvind. Vid sammanträde i fritidsnämnden den 15 januari 1970 fick vi allt stöd som man kunde ge åt en båtklubb. Boo församlings kyrkoråd tillstyrkte den 12 februari 1970 vår framställning om arrendeavtal. Vidare visade hälsovårdsnämnden vid sitt sammanträde den 16 februari 1970 samma mycket positiva attityd. Stiftsnämnden i Uppsala gav den 21 april 1970 Boo församling tillstånd att teckna ett arrendeavtal med klubben på 10 år mot en årlig avgäld av 1.000 kronor.


Den 27 januari 1970 beviljades vi inträde i Saltsjöns Båtförbund. Dagen därpå meddelades att vi även tillhörde Sveriges Motorbåts Union.


Klubbens årsmöte ägde rum den 11 april 1970 i Lilla Boo-salen med 45 av de 58 medlemmarna närvarande. Den tidigare styrelsen kompletterades med 2 suppleanter, Ivan Grundin och Rune Lindberg. Årsavgiften för 1970 fastställ-des till 30 kronor och inträdesavgiften till 5 kronor.


Styrelsen började förbereda saneringen av Kilsviken vari skulle ingå nya bryggor. Sådana avsåg vi att inköpa från Hedemora och lägga ut vintern 1970-71.


 


OROSMOLN från väster började dyka upp i maj - juni 1970.


 


En herre vid namn Sten Johansson, Strandvägen 2, hade inte mycket till övers för båtsport. Han betraktade oss som inkräktare i Kilsviken. Han fick också stöd av Eriksviks Tomtägareförening u.p.a., som ansåg viken vara en för de närboende exklusiv del av Boo kommun. I juni 1970 inkom till kommunalförvaltningen de första klagobreven från dessa båda instanser.


Kommunen avfärdade mycket snabbt skrivelserna, vilket resulterade i överklaganden till länsstyrelsen. Därmed var ärendet uppe på en juridisk nivå som blev synnerligen svårbedömd och formell. Utgången var för alla parter oviss ända fram tills Regeringsrätten kom med sitt förlösande beslut den 30 mars 1977. Det tackar vi för.


Det kan här vara på sin plats att tacka Boo och senare Nacka kommuns stadsarkitektkontor för all den möda man lagt ner för vår båtklubb. Samtidigt uttrycker vi ett tack till kontraktsprosten och kyrkorådet i Boo för deras positiva medverkan. Det är tack vare dessa helhjärtade insatser som vår båtklubb lever kvar i Kilsviken.


Jag skulle kunna skriva en hel bok i svårigheten att etablera en båtklubb. För den som vill fördjupa sig i handlingarna hänvisas till klubbens arkiv. Nacka kommuns arkiv, som är offentligt, har även mycket att bjuda på.


Man kan inte skriva en historik om klubben utan att återspegla en del av den bistra och nervösa stämning som rådde under mer än sex år.


 


Hösten 1970 beställde vi bryggor för 75 båtplatser till en kostnad av 35.000 kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Plötsligt kom byggnadsnämnden med ett underhandsbesked att vi inte fick förtöja mer än 45 båtar i viken. Vi får tacka Hedemora Flytbryggor för att vi fick ändra vår beställning till senareleverans av 30 platser.


Läget var då panikartat. Var skulle dessa bryggor läggas ut? Kunde vi lägga ut första etappens bryggor redan nu i Kilsviken då ärendet låg hos länsstyrelsens jurister? Vi bestämde oss för att utan att inhämta tillstånd hos kommunen eller länsstyrelsen lägga ut första etappens 45 platser.


Tidigt en vintermorgon 1970-71 lossade långtradarna från Hedemora bryggorna mitt framför näsan på Sten Johansson. Han kom utrusande och meddelade att det var stoppförbud och att han skulle ringa polisen. Han kände inte till att vi redan hade begärt polisens tillstånd för lossningen. Bryggorna kom snabbt på plats dock inte utan skärmytslingar på gränsen till handgripligheter. Klubbens förehavanden rapporterades omedelbart till myndigheterna. I fortsättningen hade jag nästan dagliga kontakter med kommunen för att följa upp handläggningen. Dessutom uppvaktade jag personligen Sjöfartsverket och länsassessorn. Vidare undersökte jag genom jurist vad vattenlagen föreskriver om båthamnar av det här slaget. Kontraktsprosten fick påringning av Sten Johansson. Detta medförde att kontraktsprosten och jag gjorde ett besök hos stiftsnämndens jurister i Uppsala för att informera om det uppkomna läget.


Så till reträttplatser. Var skulle vi göra av våra beställda bryggor och var skulle vi slå oss ner om vi fick lämna Kilsviken? Ragnar Dahlgren och jag hade tidigare finkammat Boo kommun på grund av våra politiska uppdrag i bl.a. hälsovårdsnämnden. Vi utökade nu våra kunskaper att omfatta även Saltsjöbaden och Nacka. Vi fann att vi hade möjligheter att flytta klubben till Neglingeviken där kommunala bryggor fanns utlagda. Men läget var naturligtvis inte det bästa för oss i Boo. Mjölkudden och Gustavsvik var också aktuella platser liksom Skutviken syd om Gammeludden. Så en dag kom lösningen. Mellan Sjöfararvägen och BP-macken i Lännersta ägde kommunen en strandremsa som vi borde kunna utnyttja. Vi kontaktade Bexander vid BP-macken och ordföranden i Sjöfararvägens egnahemsförening. Allt verkade grönt men någon vecka efter samtalet fick vi skriftligt besked från egnahemsföreningen om att man inte ville ha våra båtar så nära deras nyligen utlagda brygga. Vid ytterligare muntlig kontakt med föreningen gav man oss en vink om att vassruggarna nedanför Frälsningsarméns semesterhem vid Djurgårdsvägen var kommunal mark och borde komma väl till pass. Det var ett otillgängligt vattenområde och på de flesta håll långgrunt. Klubbens styrelse diskuterade tipset och beslöt att nappa.


 


Så hände det sig vid 4-tiden en vacker söndagsmorgon år 1971 att sex pontoner kopplades loss i Kilsviken. Kurt Järforsen svarade för bogseringen som var nog så besvärlig genom Stäket där strömmen var strid.


Vid 6-tiden hade vi förankrat pontonerna, där de nu ligger i Lännersta. Detta skedde tyst och försiktigt så att de närmast boende inte skulle hinna fatta galoppen.


Kilsvikens Båtklubb i Lännersta var etablerad. Kommunen fick långt i efterhand vetskap om våra förehavanden. Alla teg stilla och vi båtägare tassade kring vid bryggorna och gjorde oss så osynliga som möjligt bakom slyet och vassruggarna som täckte hela området.


 


Under de närmaste åren levde vi farligt. Kilsviken låg som en mara över oss och Lännerstas framtid var oviss genom vårt egenmäktiga förfarande.


 


Årsmöte hölls den 27 mars 1971. Styrelsen fick då följande utseende


 


Ordförande                Ragnar Dahlgren         Vice ordf. Gunnar Rejle


Sekreterare                Per-B Kalldin              Kassör Margareta Renström


Suppleanter                Håkan Igemo och Rune Lindberg


 


På årsmötet den 18 mars 1972 nyvaldes Håkan Resare till kassör och Leif Blomkvist som den första hamnkaptenen i Lännersta. Klubben hade det året 45 platser i Kilsviken och 21 platser i Lännersta.


Hösten 1972 invaldes vi i Nacka Förenade Båtklubbar och fick därigenom tillgång till klubbholmen Härsö vid Ingarö-fjärden.


Årsmötet 1973 gav oss vårt första radioombud, nämligen Kurt Järforsen. Klubbens standert godkändes också. Denna tillkom genom en tävling i lokaltidningen Booposten. Gunnar Rejles son, numera känd konstnär, svarade för utformningen.


Vi fick ny hamnkapten i Lännersta på årsmötet 1974, nämligen Rune Lindberg.


Så var det tid för 5-årsjubileum. Den 30 november 1974 avåts rostbiff och dracks öl i Stora Boo-salen. Dansen tråddes till levande musik och båtpratet pågick intill småtimmarna. Det hela betingade ett pris av 15 kronor per kuvert.


Under prövningarnas år var vi inte overksamma i Lännersta. Ett ganska hyggligt landfäste för bryggan började ta form. Den lilla plätten fast mark mellan bryggan och Djurgårdsvägen vårdades som om det vore en trädgård. Blommorna och gräset trivdes bra. Diket som gick över "täppan" blev mindre och mindre samtidigt som planen blev större och större. Ganska snart tog vi oss ned med bil till vasskanten. Utvecklingen skred framåt under största möjliga tystnad.


Våra grannar var mycket stillsamma även om en liten protest viskades i vassen från östra sidan av viken. Den nådde emellertid inte så långt sedan vi lovat att ligga lågt med utbyggnad av verksamheten.


För den intresserade läsaren av denna skrift kan det vara på sin plats att bifoga utslaget/domen från länsstyrelsen och kammarrätten om Kilsviken. Det är ett exempel på hur man med stöd av svensk lag kan få ett ärende att bli vad som helst. Det tackar Kilsvikens Båtklubb för den här gången.